sentimentalaidioter

Helt ärligt förstår jag mig inte på vissa. Snälla sluta lek med folk. eller det är väll det enda du gör?
Jag blir så jävla less på falska personer. Eller vad ska man kalla dom? Att inte veta till 100% vad som är sant och falskt. Och vad vet jag, personen kanske bara kommer på bortförklarningar hela tiden? Jag blir så less!
gräv ner dig riktigt jävla långt, så vi andra människor i din omgivning slipper se dig nå mer. eller någon alls överhuvudtaget. du är patetisk.

/trean

Snyft, suck, stön. Något i den stilen. Jag vet inte just nu, det är blankt i huvudet. Försöker hålla mig sysselsatt, ständigt, så att tankarna inte ska komma ifatt. Jag vet att tiden förändrar saker, kan inte hjälpas att jag bara tycker ibland att den " perioden" som är just nu bara känns, meningslös? Eller inte meningslös men... jo meningslös. Jag vet inte, känns som att jag snart slits itu av alla viljor inuti mig. "Listen to the voice within", right? Lite svårt när det känns som att det är tusen olika röster som skriker tusen olika saker. Hmmm.. livsglädje? Noll. Haha ironi nu dock men. Suck..
.

För mitt eget bästa, försöker jag nu bara säga åt mig själv, glöm glöm glöm. Glöm allt som går att glömma. Du får mig att se patetisk ut, och ja nu för tiden så ogillar jag dig, och jag vill inte vara din vän. Du är desperat och du tar mig förgivet, och jag, ja jag är fortfarande lika hängiven till dig som en gamal hund till sin husse. Jag lyckas inte med att ignoera dig, så varför kan vi inte gå tillbaks till den tiden du ignoera mig totalt du med? Snälla? Men nu får det vara nog, för mitt eget bästa, nog med dig, allt som har med dig att göra. En gång för alla. Du är ute ur mitt liv nu. Och jag måste sluta vara så löjlig och så töntig. S-K-Ä-R-P-N-I-G. Bara move on, för guds skull! Som min mycket kära vän trots allt säger, den som ser rakt igenom mig som vatten, " skärp dig, slutta deppa, man kan inte sitta och vänta på att ens prins ska komma och knacka på dörren, ibland måste man göra något själv också". Och det är ett gott råd, och jag behöver verkligen inte en klapp på ryggen nu, det får mig bara att vilja gnälla mer, någon som säger åt mig, på skarpen. Det är bra, håll ut, stå ut.  Som sagt, försöker hålla mig sysselsatt.
Adjö romans adjö!

Det sista jag ville säga idag var bara att jag har något konstigt sätt att få personer jag inte vill ha nära mig att närma sig. Just nu vill jag bara visa ett långt finger, och räcka ut tungan till alla ( svordommar) som jag bara vill ska försvinna. Hejdå hejdå, jag vill inte ha något som hellst med er att göra. Är det inte uppenbart? Bara..försvinn! Ni är bara för mycket.
Jag vill ha sagan, jag vill vara i en varm famn och känna mig trygg bara. Är det så mycket begärt? Haha jag ska skratta världen rakt i annsiktet, ja det är det. Kiss my ass eller något.

Okej nu låter det som att jag är helt genom deprimerad. Så är inte fallet, jag är bara inte på humör. Bloggen blir offret. Egentligen borde jag bara få lite sömn. Allt känns mycket bättre imorgon, jag vet att det gör det. Alldels för lite sömn gör mig på hemskt humör. Sådant här humör, vill bara att nån ska krama på mig och säga att allt kommer bli underbart bra. Även att inget är dåligt nej nej, jag har världens underbaraste vänner, familj osv. Inget att klaga på. Men, sen är det bara mig, känns som att jag fallit i en ond cirkel nu. Måste ändras. Jag vill ha förändring, det behövs, NU! Och jag ska skapa förändring, kan ju börja med mig själv.
Men inte nu, imorgon. Imorgon blir en fin dag känner jag på mig. Man vet aldrig vad som händer.

Vi får snacka mer någon annan dag.
Ska sussa sött nu / ettan

Nu slits jag från två olika håll.
En som vill, och en som absolut inte vill.. Och den stora frågan är nu vilket håll som ska få bestämma?
Det kan ta dagar, månader innan jag bestämmer mig, och då kanske det redan är försent.
Men hur ska man egentligen göra när man inte litar på personen till 100% ? Det är rakt ut sagt : HEMSKT.
Sen när man inte vill känna såhär, ja då är det ännu hemskare.

/trean

Japp, vars ska jag börja?

Jag har beslutångest. Jag vet inte alls vad jag vill. Jag vill mer än gärna klappa till honom men ändå så skulle det kännas dumt? Jag vet inte alls. Han verkar desperat...........................

Har kommit fram till en sak, det finns inga killar i denna håla vi bor i. Eller jo visst finns det, men inga med det där perfekta utseendet. Eller jo, nu ljög jag. Det kanske finns det men, man måste ju använda hjärnan också, inte bara ta nån med utseende. Hjärnan måste ju faktiskt också fungera, någolunda.

Japp vart man än i världen vänder sig så finns det nån skum person. Halva stan består av skumma personen, även lustiga. Man kan då träffa på massa knäppt folk..

Fast ung är man ju fortfarande. Så egentligen ska man ju bara leva livet just nu!

/trean

Just nu snurrar det tusen tankar runt i min skalle. Jag vet inte vars jag ska börja, jag har tankar från a-ö i huvudet just nu.

Att vara rädd att släppa in någon på livet, tror jag oftast beror på att man är rädd att förlora någon. Rätt ofta händer det att man släpper in en ny person i livet, som verkar vara så bra, fast sen efter ett tag märker man att man förlorat en som var ännu bättre. Fast visst kan det också bero på att man har för dåligt självförtroende, man känner sig inte tillräckligt bra för person, och väljer då istället att lämna personen utanför livet, vilket ibland kanske är lika bra, fast det kan samtidigt vara det dummaste man gjort. 

Vissa personer kommer och går, vissa stannar. Sen finns det ju vänner man växer ifrån, dvs man blir äldre, ändrar intressen, söker sig till nya personer. Jag tror att ju mer man förlorar desto mer rädd blir man.

Jag vet att snart ploppar nått nytt upp i min skalle och då kommer jag tillbaka ;)

/trean

Man borde sluta bli förvånad, man vet att tiden går, tiden förändrar saker, man vet att man inte kan göra något åt det. Trots det slutar man inte att undra var det gamla goda försvann, eller så är det bara jag. Visst vissa saker blir bara bättre, men när det är så bra att det bara kan bli sämre? Det är hemskt, farligt att känna sig så trygg. När något/någon river ner den perfekta fel fria vardagen som man nästan blivit van vid, är det bara att börja om från noll? Man borde sluta bli förvånad.

Det är tråkigt att tiden för ifrån människor från varandra. Det är tråkigt när man sakta men säkert glider ifrån någon som alldeles nyss betydde en hel del. Det är tråkigt när man förlorar ett stort förtroende för en annan. Men det är inget som alla inte varit med om, eller dom flesta? Ändå står man där och tittar på och låter det hända. Skyller ifrån sig på den andre när det är försent.
Eller så är det aldrig försent? Men det hör ju inte hit.

Tiden för dessutom med sig något iaf jag hatar, saknad. Man saknar det gamla, det som varit, det som inte går att få tillbaks. Och visst är det så att " men vet först vad man har när man förlorat det". Och om man ska kolla sanningen i vitögat så uppskattar man väl inte saker när det blir ens vardag, eller tar det för givet. När det perfekta blir ens vardag, ens egna saga, att vara sådär barnsligt trygg.
Nej egentligen borde man väl inrikta sig på framtiden. Det som har varit har varit. Det var då, nu är nu. Och det är något jag måste lära mig, att leva mera i nuet.

Nu ska jag gå och fånga dagen, ny dag nya möjligheter, ta vara på stunden...osv.
Vi lär ju höras / Ettan

Ojoj!
Redan lite läsare, ni är då allt nyfikna ;)
Men det är bra. Sen hoppas jag bara inte att ni alla läsare börjar gnälla, på allt skit. För läser ni, så får ni tåla det ni läser. Annars är det bara och kryssa. För jag tror inte vi lär sluta. Fast nog får ni ju kommentera och klaga hur mycket som hellst, det slösar bara på eran tid.

Hur som hellst, så tycker jag att den här iden är rätt grymt, eller hur?
Det är en blogg, som är som en känslo-dagbok. And i like it! Hur ballt som hellst ju.

/ trean

Igen som många andra nätter kan man inte få en bra sömn. Du dyker upp överallt, tom i mina drömmar. ALLTID!
Jag vill att du ska vara luft, jag hatar det du blivit och det du gör, medvetet eller omedvetet. Det är som att bli sårad igen. Lindrigare, visst men ändå. Du håller dig kvar i mitt bakhuvud. Men oroa dig inte, du ska bort! Egentligen gillar jag bilden av dig fylld av ånger mycket bättre, jag hoppas att du gör  ångrar allt. Jag vet att du inte gör det, men jag gillar att tro det. Och du ska veta, om jag bara kunde skulle jag undvika dig för all framtid. Annars så verkar du lida av svår beslutsångest. Nåja, not my problem anymore.

Morgonen räddad. Ut med alla aggritioner, nu slipper vi dom resten av dagen. Och jag tycker fortfarande att ideen med en anonym blogg är bra, grymt bra. Ord är döda tills dom blir lästa you know.
Over and out / ettan

Ja jag har väll inte så mycket att säga eftersom ettan har redan sagt allt jag ville säga men hoppas det inte blir nå gnäll över denna blogg eftersom detta är våran blogg och inte eran.
mvh / tvåan

Ja, nu är det min tur. Eftersom både ettan&tvåan har berättat det mesta. Så vill jag bara säga några saker, som sagt, det är våran blogg, våra tankar, våra åsikter. Vi skriver exakt vad vi vill. Like it or not. Ingen har bett er att läsa, även fast jag vet att ni är så nyfikna så ni ändå kommer läsa;) Och om jag vore du, blondinbella, så skulle jag börja oroa mig.
/ trean


we know u love us
xoxo