bara några tankar.
Man borde sluta bli förvånad, man vet att tiden går, tiden förändrar saker, man vet att man inte kan göra något åt det. Trots det slutar man inte att undra var det gamla goda försvann, eller så är det bara jag. Visst vissa saker blir bara bättre, men när det är så bra att det bara kan bli sämre? Det är hemskt, farligt att känna sig så trygg. När något/någon river ner den perfekta fel fria vardagen som man nästan blivit van vid, är det bara att börja om från noll? Man borde sluta bli förvånad.
Det är tråkigt att tiden för ifrån människor från varandra. Det är tråkigt när man sakta men säkert glider ifrån någon som alldeles nyss betydde en hel del. Det är tråkigt när man förlorar ett stort förtroende för en annan. Men det är inget som alla inte varit med om, eller dom flesta? Ändå står man där och tittar på och låter det hända. Skyller ifrån sig på den andre när det är försent.
Eller så är det aldrig försent? Men det hör ju inte hit.
Tiden för dessutom med sig något iaf jag hatar, saknad. Man saknar det gamla, det som varit, det som inte går att få tillbaks. Och visst är det så att " men vet först vad man har när man förlorat det". Och om man ska kolla sanningen i vitögat så uppskattar man väl inte saker när det blir ens vardag, eller tar det för givet. När det perfekta blir ens vardag, ens egna saga, att vara sådär barnsligt trygg.
Nej egentligen borde man väl inrikta sig på framtiden. Det som har varit har varit. Det var då, nu är nu. Och det är något jag måste lära mig, att leva mera i nuet.
Nu ska jag gå och fånga dagen, ny dag nya möjligheter, ta vara på stunden...osv.
Vi lär ju höras / Ettan
