sentimentalaidioter

hej
och stryck över förra inlägget..
jag vet redan nu att snart är jag luft för dig.. jag blåser bara i väg så där vips.
så ser du inte mig nå mer. att jag enns kunde vara så dum att jag nästan, bara nästan, kom ihåg bara nästan(!!) började hoppas. men vad säger man? man lär sig av sina misstag, även fast jag ibland tvivlar på det där.

sen helt andra vägar och stigar.
men faktiskt så har jag insett hur mycket man tar förgivet.. Man tar förgivet att alla alltid ska finnas där, att folk alltid ska bry sig och lyfta upp en igen när man ramlat, man tar förgivet att en kärlek som varat länge alltid ska vara.. även fast det inte alltid handlar om en själv. så tar man verkligen saker förgivet. Och ibland kan man känna sig så förvirrad när saker som skulle vara förevigt inte varar nå mer.

Livet är verkligen klurigt ibland. Man mister och får nya vänner. Även fast jag tror det ibland kan vara bra att in ny människor i livet, och visa dom en bra sida. Även fast fördommar och skit snack alltid kommer existera i denna värld, så är alla värda en andra chans..

/three

att man aldrig vet någonting..
enda stunden är du hemsk och aldrig med hejdå liksom.. sen vips så är du hur bra och fin som helst..
shipsus
men what to do? vi ser vars livet tar oss, (som vanligt då)

hejDOO SUCKERS

ja, bloggen glöms hela tiden.. det märks verkligen!
men den som väntar på nått gott väntar aldrig för länge..

har väll som vanligt igneting speciellt att säga. livet rullar på och jag står åtminstone med ena foten på jorden. världen gungar alltid lite då och då och allt känns i vissa stunder som en sur disktrasa. Men jag menar, om det inte skulle finnas dåliga tider, skulle vi aldrig uppskatta dom bättre tiderna lika mycket.
och jag vill vara stark. jag vill vara en av dom som alltid ställer sig upp igen, som aldrig ger upp. som attlid ser nått ljust i allt! jag vill vara så, jag verkligen vill det. jag vill vara en som aldrig ser bakåt, utan en som alltid ser framåt.
fast jag förstår inte alltid finns det dom där tankarna som ploppar upp i huvudet och jag vill bara riva ur dom ut ur skallen och stampa på dom. ni vet, när ni just kommit över någonting som tidigare alltid funnits där uppe i skallen, och sen efter det gått en tag så kommer det upp igen? och ni vill verkligen inte fundera på det där nå mer.
usch nej nu blir det allt tjorvigt det här.

/trean

jag vet inte vars jag vill, vilken väg jag ska gå.
jag vet ingeting. ingeting går framåt, jag vet inte vad jag vill.

jag har sattit mig i den här sitsen alldeles av mig själv, det är mitt fel.
endast jag själv kan ta mig ur den här sitsen..

/ trean

hejsan

hade ingeting att göra alls, så tänkte att jag skriver av mig lite..
satt just och funderade hur jävliga mycket vi egentligen (okej, inte alla, men många) bryr sig om sitt utseende. Hur mycket som kretsar runt just utseendet? Vi dömmer folk efter deras utseende, vi mobbar folk efter deras utseende, vi kan till och med vara mycket elaka mot människor som inte har det utseendet vi inte riktigt gillar.
Visst, till och med jag förstår att det finns fula och vackra människor, så är det. Alla har ju egentligen någonting speciellt, det finns såna som gör allt för sitt utseende och såna som skit helt fulständigt i hur dom ser ut. Och orkar man fixa till sig lite, jag menar man behöver inte gå runt och se ut som ett smörpaket i håret, istället kan man ta en dusch, och kanske lägga lite färg i håret och vips så har man på engång en mycket fräschare look. Och sen det här med smink, det finns folk som sminkar sig alldeles för mycket, folk som sminkar sig lagomt, folk som inte sminkar sig alls.. Jag tycker att ibland kan man faktiskt ta och lägga lite smink, bara mascara eller så. Det piffar som till personen, man ser så mycket piggare ut. Fast man ska inte överdriva med smink, då ser det bara smutsigt och äckligt ut.

Fast det här är då min åsikt.. Visst tycker alla olika.

Faast samtidigt är ju inte utseendet det viktigaste, personligheten kommer ju faktiskt först. Fast samtidigt så skulle man inte enns tänka på en person som ser helt och hållet äcklig ut.. åtminstone inte jag.. fast visst, samma sak här, alla tycker olika och faller för olika personer, vilket är väldigt tur!

det var allt för mig!
see you later,
/trean

Jag känner mig bara jippi helt igenom. Jag är inte nykär och jag har inte vunnit en miljon heller.
Jag är så stolt över mig själv, på länge länge har jag inte varit så här stolt. ÄNTLIGEN, äntligen är allt jag kan säga. Jag vet att det är nonsens för andra. Men det här betyder saker för mig.
Och annars också, jag är så glad att mitt hjärta inte slår en volt, jag är så glad att mina tankar inte dras till ämnet dig, jag är så glad så glad att du är helt till hundra procent borta. Det har gått sin tid, tiden förändrar saker. Ibland till sitt bättre.
Okej jag har vetat det en lång tid nu, men bekräftelsen med att du är precis som alla andra, att komma på sig själv med att åtminstone inte änns små glo lite. Det gör mig ganska stolt. Det gör mig så glad, så glad så glad.

Annars så. Allt börjar se så bra ut. Livet leker, ja det gör det. Man ska inte ha så mycket problem tycker jag, det finns alltid problem, sen väljer man väl själv hur man hanterar dom. Det är lättare att vara ledsen och gömma sig i ett hörn. Men man kan lura kropen till lycka. Och jag väljer att vara lycklig. i am making history. Eller något i den inriktningen. Nu ska jag leva och nu ska jag leka.
Det är bra nu, det är jätte bra nu. Jag är så glad för det.

Puss puss / ettan.

egentligen förstår jag mig inte på allt här i livet.
som att förlora nån som man håller kär? vad är meningen med det? till vilken nytta?
jag hatar att se vänner eller överhuvudtaget nån person i min omgivning må dåligt över en annan person. Man känner sig så hopplös, man kan egentligen inte göra nått åt saken. Visst kan man göra allt möjligt som att bara umgås och prata ut med personen, och visst kan det hjälpa hur mycket som hellst.. Fast samtidigt känns det som att man inte har nått att komma med till personen i fråga, och man bara lider av att se personen må så överdrivet dåligt.

jag hatar sånt! och det enda man kan göra i en sån situation är att verkligen lyssna, ja, det är nog det enda. Var en bra vän och lyssna på din vän och känn lite empati.

Nog om det,
jag satt idag och funderade, kollade bilder, längtade efter den där känslan. När man inte behöver tänka på någonting. Bara leva loppan. Det är så härligt.. Fast vi kommer nog aldrig komma ifrån alla bekymmer. Det finns ju alltid dagar då man inte har nå stora bekymmer, fast alltid finns det nog små.
Att sitta där och se bilderna, när man verkligen är riktigt lycklig, med fint sällskap. Och sen höra musiken som påminner en om just den tiden! det är härligt, minnen är härliga. Man ska nog inte alltid se allt så negativt. Utan tänka alla bra stunder. Det finns alltid stunder när man känner sig nere, ful och bara allmänt äcklig. Fast hade vi inte haft såna stunder skulle vi inte uppskatta dom bättre stunderna lika mycket. Samma sak, man kan inte vara lycklig varje dag, då skulle ju inte dom lyckliga dagarna uppskattas alls lika mycket..


Ibland kan jag få en sån där känsla, ta mig tillbaka till tiden då jag var liten. Inga bekymmer fanns.. Att alltid kunna gå till mamma när man var ledsen. Och visst kan jag det fortfarande men det är inte alls på likadant sätt, när man var lite var man nog mer öppen om alla sina bekymmer, nu håller jag dom oftast inom mig själv. Vilket kanske ibland är lika bra, fast vissa saker behöver man verkligen bara få prata ut om.
Och att vara liten innebar att man kunde göra vad man ville, utan att tänka. Nu förtiden måste man alltid tänka att kan jag verkligen göra så här? Men förut var det bara att göra de, eftersom sakerna vad så mycket mindre oviktigt då.
Nu måste man gå runt och grubbla över livets stora frågor.
/trean

Hallå!

Nu var det ett tag sen jag skrev, eller överhuvudtaget nån av oss skrev.
Fast allt börja glida på, vilket känns jävligt skönt. Allting är faktiskt rätt bra, jag är helt enkelt lycklig just nu.
Inge sörj här inte..

var väll inte så mycket mer jag ville säga,
livet leker & jag är lycklig.

/ trean ;)

Jag visste ju det hela tiden. Men att få det så bekräftat var en helt annan sak.
Det lyser mer igenom att all den här tiden har du verkligen brara tagit varenda chans du fått för att vara allmänt fittig och jävlig mot mig. På ett sånt där " hej jag är snäll hur är det med dig" sätt- sedan alltid lagt in någon replik eller vink, inte alltid så stora saker, kanske inte för att man borde bry sig. Men jag bryr mig, det vet du.
ÅÅH! Jag vet inte, jag är bara arg. Jag önskar dig ingen lycka här i världen mer, tyvär. Det hade kunnat se annorlunda ut. Sorligt och Tragiskt. DU är tragisk, och om jag bara nu får chansen så ska jag skratta dig rakt i ansiktet.

Annars, vad är det änns du försöker säga? Vad är det du vill komma fram till? Att du inte vill vara med mig har dom som redan gjort klart för dig när du sa att allt var över. Jag accepterar ju det, jag var på så god väg att komma över dig. Men sen kommer du och tänder förhoppningar osv, kanske inte förhoppningar men hopp iaf. Jag börjar hoppas för lätt, och om du vill krossa mig igen så förstår jag inte till vilken nytta, det verkar inte vara din stil.
Det var du som gjorde slut på allt, du inte jag! Så varför kunde du inte bara lägga ner det som jag gjorde?
Du visste att jag var helt tokig i dig, du visste det. Kanske du gillar när folk häger efter dig och du vänder dom ryggen. Iofs har jag inte hängt efter dig, nej nej. Det är du som trycker onödig fakta om ditt jävla liv i mitt ansikte.
Och jag tar emot allt. Och om du nu vill, ja vad du nu vill. Så varför inte bara vara riktigt elak mot mig, inte sådär snäll-falsk-fittig utan riktigt elak? Då skulle jag ha riktiga anledningar att hata dig, det skulle göra saker mycket lättare vet du?
Men nu ska du ju vara sådär, precis sådär som du är. Och det gör mig helt tokig, att man aldrig kan läsa dig, du är en jävla nöt vet du det?
Inte änns på den tiden då det var vi kunde jag alltid läsa dig. Du stänger ut alla. Inte så konstigt att du alltid blir sårad, och sen vill du såra någon, är jag ditt offer?

Jag är inte svartsjuk, nej nej nej! Jag vill inte ha dig nåmer! Det som verkligen gör mig arg är att du tror det! Och du tror att jag är svartsjuk så man antagligen skulle kunna missta mig för en utlänning. Nej men.
Jag är inte svartsjuk, fuck off...
Men om vi nu ska vara ärliga så ja, jag är jävligt svartsjuk och om vi ska vara ärliga så ja, jag önskar att jag var hon.
Och om det var så det skulle bli så grattis, du har lyckats. Du är ett geni, och jag är din nolla.
Det är så du vill ha det va?

Och om rykterna är sanna, så ja jag hoppas att du är riktigt jävla sårad. Så som jag var nyss.
Det kanske anses som omoget. Men visst, då får jag vara barnslig och omogen.
I vilket fall som hellst, jag var inte glad för din skull innan, och jag kan inte tycka synd om dig nu.
Ärligt talat har jag nog att ta hand om utan att du lägger din näsa i blöt. Eller visar upp dig, jag vill inte veta mer om dig okej? Gå och pesta ner någon annans tillvaro nu.

Hur som hellst, nu får det vara nog.
Nu har du visat att du är starkare, bättre, populärare whatever.
Du har visat att du inte bryr dig ett skit om mig nu okej, nog för att jag som redan visste det men nu har du som verkligen nått toppen.
Är vi kvitt nu? Kan vi bara låta allt vara nu?
För jag orkar inte bråka med dig, och jag orkar inte bråka med mig själv om mina känslor om dig.
Så om inte annat så lämmnar jag det här nu, du kan inte bråka ensam.
Och jag önskar att jag kunde säga att jag önskar dig lycka till i närmstaste framtiden...
.. men det gör jag inte, och finns nog redan nog med lögner mellan oss två så det är nog.